NORDKALOTTEN  TOUR  2004

-         EN RESESKILDRING FRÅN FEM TOKIGA TJEJERS VEDERMÖDOR PÅ NORDKALOTTEN  SOMMAREN 2004- .

FÖRBEREDELSER:

Bara namnet Nordkalotten får tom den mest oerfarna fjällmänniskan att förstå att här handlar det om en stor utmaning med många tuffa utmaningar på vägen. Namnet är självtalande –det  ÄR verkligen de norra breddgraderna, med de vilda Skanderna som skall passeras, dvs.  sten, sten och åter sten i mer eller mindre blockterräng. Att Skanderna inte är några små bergskullar torde även det vara allmänt känt, så vi var förberedda på ganska stora stigningar.

Redan i slutet av augusti 2003 genomförde vi de första förberedelserna inför vår tur till Treriksröset. Då samlades hela gänget nere hos Lena i Ystad där huvudmålet var Ystad Tattoo. Men dag två gav vi oss av ner till Smygehuk, där en vägvisare visade oss att vi hade 158,1 mil upp till Treriksröset. Nu var Sveriges sydligaste plats besökt, så nu var det bara att ta friska tag mot den nordligaste punkten.

De första trevande stegen genomförde vi i Halmstadstrakten den 6 september då vi kämpade oss igenom ett soldatprov. Låt vara att det var fjärran från höga bergsbestigningar, men en och annan liten kulle knatade vi över. Efter detta satte jag ihop en träningsplanering, så om man följde den garanterat skulle vara väl förberedd inför sommarens äventyr. Här skulle det krävas både kondition ,styrka

och uthållighet. Nu var det bara för var och en att ta ansvar för sin uppladdning.

Listor på vad som skulle packas ner skickades ut i februari( det blev tre listor) så nu var det bara att starta sin matplanering. Det visade sig raskt att 80% av packningsvikten förmodligen skulle ätas upp på vägen.

Som en sista förberedelse trycktes speciella Nordkalotten tröjor upp. Det skulle ju synas vilka vi var och vad vi gjorde. De absolut sista detaljerna ordnades till på min kaptensexamen, och sen var det bara att vänta på ÄVENTYRET……

DEL 1:  KEBNEKAISE:

6 – 7 juli:

Vi var tre, Linnéa, Lisbeth och jag, som valde att som uppvärmning ge oss i kast med Sveriges tak – Kebnekaise. En mycket stor chansning, för chansen är minimal att vädret är så bra att man lyckas nå toppen när man bara har några enstaka dagar vid berget. Lisbeth och jag inledde vår resa med att utnyttja Skyways klickpriser för att  snabbt och enkelt ta oss till Arlanda för vidare transport till Uppsala. Här inhandlades det revbensspjäll medan Lisbeth gjorde en social insats och lyssnade till stadens utslagna……..

Väl ombord på tåget uppstod allmänt kaos när vi skulle placera ut våra ganska tunga ryggsäckar. På hyllan i kupén fanns det inte plats och i förrådet ute i korridoren var det fullt av musikinstrument. Efter en längre diskussion med ägaren till ett av instrumenten klämde vi till slut trots allt in dem där. Eter en god middag med spjäll, bröd och vin slog vi oss ner för att slå ihjäl några timmar med en film.  När Linnéa sent på natten hoppade på samma tåg fick hon dela kupé med de festande musikerna, men hon verkar ha hämtat sig efter den natten.

I Kiruna möttes vi av en liten solstrimma som förgäves försökte bryta igenom det gråa molntäcket. Ju längre in mot Nikkaluokta bussen körde, desto mindre såg vi av solstrimman. Framme i Nikka hyrde vi ett förvaringsskåp så vi kunde bli av med all maten inför vandringen. Men trots det var ryggsäckarna oroväckande tunga (även flytande packning väger faktiskt en hel del…..)

På vägen upp mot första anhalten, sjön Ladtjojaure, fick vi kryssa ordentligt mellan stora vattenpölar. Trots att vi var ute i god tid fick vi lägga det långa benet före i slutet för att vara säkra på att hinna med båten. Med ”god marginal”, (ca 15 minuter), kom vi fram till båtLänningen och kunde unna oss en god renburgare från ”Lap Dånalds”. Ingen stress här inte – ”ät i lugnarn ro så kör vi när ni är klara”. Att det regnat mycket i området förstod vi när vi körde förbi den övre båtlänningen och fann att ordinarie brygga låg ca 1 m under vattnet. Men det var skönt för oss för nu fick vi åka båt 2 km längre än det var tänkt. De resterande 9 kilometrarna fram till Kebne fjällstation kändes lååånga ändå. Men borta i dimman( det var inte så farligt dimmigt, men det låter bra!) och regnmolnen skymtade vi äntligen fjällstationen, och var framme strax innan 1730. Det visade sig vara fullt på hela stationen, och jag fick inte det rum jag beställt. Istället för G:a 4:an fick det bli det betydligt trängre Kebne. Här delade vi sovbås med ytterligare en tjej, som sedermera visade sig vara en STF guide som var uppe med ett gäng Britter.

Efter en dusch och bastu smakade det mums med mat i matsalen, Att det var i början av säsongen märktes tydligt på personalen, som inte hade koll på särskilt mycke. Men gott var det och den kalla ölen till satt inte helt fel! Efter att ha studerat de lokala väderprognoserna för de närmaste dagarna beslöt vi oss för att göra ett försök att nå toppen  morgonen därpå.

8 juli:

Efter att ha tittat ut genom fönstret och mötts av ett grått dis gällde det att fatta ett beslut. För mig som svurit på att aldrig mer gå Västra leden och absolut aldrig ge mig på en sån här stor ansträngning i dåligt väder var beslutet först enkelt. Inget toppförsök!. Men efter lite mer funderande beslöt jag mig för att ge försöket en chans. Sikten kanske trots allt skulle vara så bra så att vi med säkerheten i främsta rummet skulle nå toppen , eller i alla fall toppstugan. Kebnekaise ,here we come!! Innan avfärd fick det bli ett besök uppe i sporten där vi lånade varsin dagssäck och köpte ett fint vykort som vi tyckte passade bra som karta. Guiden påpekade lite försynt att de faktiskt hade riktiga kartor! Därefter blev det ett besök i köket där en termos med varmvatten lånades. Klockan 0900 stod vi uppställda vid Topptursskylten och jag gav ordern- Mot Toppen!!!

Det första problemet kom redan efter ca 40 min då vi skulle passera Jökelbäcken Här var det betydligt mer vatten än vid de andra tillfällena jag varit här. Efter att ha gått längs bäcken i över 30 min lyckades vi hitta ett ställe att gå över som verkade överkomligt. Tyvärr var det bara jag som kom över med torra fötter, ingen bra start för Lisbeth och Linnéa att få klättra vidare uppåt med blöta fötter. Vid tolvtiden hade vi avancerat en bra bit upp i Kitteldalen och hittade ett bra ställe för förmiddagsfikat – färdigbredda mackor från frukosten och kaffe. MUMS! Nu blev det även dags för de första omplåstringarna av fötterna. Hellre förekomma än förekommas! Tyvärr var det fortfarande låga moln så någon vidunderlig utsikt bakåt hade vi inte, men i gengäld slapp vi se vad vi hade framför oss. Den ”Vita väggen” låg gömd i molnen……. Nästa problem blev när vi var uppe i dalen och skulle hoppa över de normalt sett små bäckarna. De var inte längre små!!!! Här las ytterligare ett antal minuter på att leta övergångar. Men vi kom över alla tre, även om Linnéa valde en egen övergång. Efter en kort men brant stenig stigning väntade så Väggen. Det var lite halt i snön, men det var en vältrampad om än smal stig uppulsad. När vi sen stod i dalen mellan Tuolpagorni och Vierremvarre fick vi äntligen kontakt med våra telefoner. Teleavbrottet var fixat! Nu väntade den värsta delen av hela toppbestigningen - bestigningen av Vierramvarre -–"Rulleberget”. Ett smeknamn som verkligen är bra, eftersom stenarna hela tiden rullar under dina fötter. Ju högre vi kom desto mer in i de gråa blöta molnen hamnade vi, och nu började jag verkligen tvivla på om vi skulle lyckas. Uppe på toppen såg man inte mycket av alla de rösen som är byggda där, och absolut ingenting av den underbara utsikten. Jag pekade ut riktningen var toppen befann sig, och försökte målande beskriva vad vi skulle sett om det varit klart. Men plötsligt lättade det något och vi såg ner i Kaffedalen. Här såg vi ett par stora roströda fläckar som jag gissade på var resterna av en dödad ren. ( Det visade sig sedan vara platsen där en polsk vandrare dött dagen innan efter att ha åkt kana nerför Kebne).

Väl nere i Kaffedalen talade magarna om för oss att nu är det baske mig dags för en sen lunch. Fram med köken och på med torrfodret. Det smakade himmelskt gott och vi kände oss styrkta att fortsätta upp i dimman. Vi mötte en hel del personer som var på väg nerför, och alla sa samma sak. –” Vi såg ingenting, allt var bara vitt. Men vi har ju i alla fall varit där…” Detta gjorde mig ännu mer tveksam, men till toppstugan skulle det nog gå att ta sig till.

Toppstugan ja, det är ett kapitel för sig. Någon sämre reklam för Svenska fjällen får man leta efter. Smutsigt och nerskräpat överallt!  Här stannade vi i alla fall ett tag, och här visade det sig efteråt hur olika vi tänkt. Jag funderade på hur jag skulle meddela att här gör vi halt. Det blir ingen Sydtopp. För farligt att gå upp till glaciären i dimman. Lisbeth kände av sin rygg och funderade på att bryta här och låta Linnea och mig fortsätta själva. Linnéa hade bara tankar på toppen och när vi skulle fortsätta. Efter att jag slöat i ca 30 min tyckte jag att det lättade något, så ok vi fortsätter en bit till.  Det var precis så man såg nästkommande markering, men det var aldrig någon fara för att vi skulle tappa dem. Plötsligt reser sig en vit vägg framför oss och det är bara att börja pulsa /halka uppför. Linnéa, geten kallad, som låg längst fram hojtade plötsligt ur dimman att hon minsann inte tänkte gå längre. Eftersom jag då visste exakt var vi var ,var det bara at upplysa henne om att hon skulle stanna för hon var på toppen. Annars hade det blivit en kamvandring till Nordtoppen! Men ända upp vågade hon sig inte, för när jag som siste man kom upp stod både hon och Lisbeth nedanför den smala topphyllan. De tyckte den var för smal, medan jag uppfattade den som bredare och ej så isig som förra gången. Med ett ”raskt språng” hoppade jag upp på toppen och placerade F10 OC-_plutons flagga i snön. VI FIXADE DET!!! Det första vandringsmålet var därmed i hamn!

Champagneflaskor öppnades, fotografier togs och samtal ringdes hem mm. Medan allt detta pågick höjde jag blicken och blev först alldeles mållös. Jag såg Kiruna, och det var som om någon dragit ett trollspö över landskapet för plötsligt försvann alla moln och den underbaraste av alla vyer bredde ut sig framför oss. Till slut kom orden fram och jag kunde meddela de andra att nu hade utsikten kommit. Först fick jag en blick som sa det mesta om galna kaptener, men sen vände de sig om och fick se undret. ”Miraklet på toppen” gjorde att vi stannade extra länge och bara njöt. Vi kom upp kl 1720, och var säkert på toppen i en timma innan vi med sorg i hjärtat tog farväl av den, för att påbörja nedfärden. Där vi bara för några timmar sedan strävat uppför i moln och dimma gick vi nu och njöt i midnattssolens sken.

Att det är lika jobbigt att gå de nio kilometrarna ned från toppen som upp, blev vi snart varse. Nu började tröttheten komma, och eftersom man måste vara helt koncentrerad hela tiden på var man sätter fötterna tog det på krafterna. Det blev minst lika många raster som på uppvägen. När vi äntligen kom ner från Kitteldalen och bara hade upploppet ( dvs. 1,5 timmars vandring) kvar, möttes vi av göken som gol i högan sky. Det var en smått overklig känsla att gå mitt i sommaren, mitt i natten i solsken och med en galande gök som sällskap. Vi var framme vid fjällstationen vid 0330 och efter en varm och skön dusch satte vi oss i Gammelstugan för att öppna den sista champagneflaskan. Det här hade vi gjort bra! Lisbeth och Linnéa fick även motta ett officersprovsmärke för sin fina insats. Nu hägrade sängen!!

9 juli: 

En riktig slappdag!  Sovmorgon fram till 1100 och därefter brunch i självhushållet. Därefter blev det en skön och avstressande promenad med floran i högsta hugg. Vi hann gå bort till Jättegrottorna innan riktigt mörka moln tornade upp sig. Det blev ett raskare tempo tillbaka, men vi hann ändå med Elsas bro, och björngrottan. Vi kom precis innanför dörren innan det började ösregna. Resten av dagen ägnades åt en långbastu, härlig middag (officeren tog fram sina officersvanor och unnade sig efterrätt bestående av glass med hjortronsylt och till detta en hjortronlikör) och vykortsskrivande framför en sprakande brasa i Gammelstugan. Till skrivandet avnjöts de sista dropparna ur de öppnade vinflaskorna..

10 juli:

Så var det då dags att lämna Kebnekaise fjällstation. Även denna dagen var det låga gråa(och blöta moln). Vi kom iväg betydligt tidigare än planerat , så det blev en lugn och behaglig tur ner mot båtlänningen. Men så kom vi plötsligt på att vi kunde ju komma med en tidigare båt, och då skulle vi slippa sitta ute med alla dessa mygg som sällskap. Båten la ju dessutom till två kilometer närmre stationen…. Tempot ökade markant, och jag fick hemska minnesbilder från Kristinas och min rusning samma sträcka för tre år sedan ( vi missade båten och fick fortsätta springa i en mil..) Nu höll det på att bli favorit i repris. Plötsligt var vi framme vid den nedre, ordinarie bryggan, och samtidigt ser vi båten köra iväg ett par minuter för tidigt.. detta kunde bara inte vara sant! Men vi blev snart lugnade med att båten var full, och att den snart skulle återkomma för att plocka upp resten. Det var en mäktig känsla att se bryggan som tidigare låg under vatten, nu befinna sig en meter ovanför vattenytan. Och ändå hade det regnat!

Framme vid Ladtjojaures( Lattjolajbansjön enl Lisbeth) båtlänning blev det ett nytt besök i kaffekåtan . Renburgare resp. renmacka blev det denna gång, och nu hade vi gått om tid att sitta och njuta. Men plötsligt hojtar Lisbeth till – ” min ring!!!!!”  Ringen hade hon använt som äggkopp och sen hade hon lämnat kvar ”äggkoppen” på frukostbordet. Ett snabbt , och mycket , förvirrat samtal upp till fjällstationen löste emellertid problemet. De hittade äggkoppen ,och fick förmodligen ett gott skratt på köpet.  Ringen skulle postas till Lisbeth.  Efter att ha underhållit alla vid stranden med incidenten, blev det betydligt lugnare när vi ägnade en halvtimme åt att småprata med en genuin samegubbe. Lumparminnen och Kebnemassivet diskuterades livligt. Tur att jag kunde lite om topparna, då detta gjorde att vi inte blev stämplade som dussinturister, utan han tyckte det var en trevlig pratstund. Den återstående biten till Nikka gick fort , och efter att ha packat om våra ryggsäckar och lagt till maten , dvs. gjort dem åtskilligt tyngre, avnjöt vi en god renfilé i väntan på bussen mot Kiruna. Här lyckades vi få chfaffisen att köra oss ända fram till vandrarhemmet, säkert till förtret för de som hoppade av vid stationen och slet uppför backen………

Kvällen ägnades åt shopping , mat till Abisko, och tappra försök att göra packningen lättare. Vin väger som sagt en hel del…….

Samma dag startade Lena och Katarina sin resa från Malmö resp. Språxhult. Även de ägnade sig åt shopping (av flytande varor) innan de hoppade på Norrlandståget i Stockholm.

DEL 2:  ABISKO –TRERIKSRÖSET- KILPISJÄRVI

11 juli:

Medan Lena och Katarina i snabb takt närmade sig Kiruna besökte vi andra tre turistbyrån för att där lämpa av lite onödig packning. Inte helt fel att ha provvandrat några mil innan, nu visste vi att packningen borde bantas. Efter att ha sammanstrålat på tåget hoppade vi av i Abisko straxt efter kl 1200. Inred och befäst är ett militärt begrepp som verkligen passade in på oss ,när fem st ska packa om sina ryggsäckar i ett fyrbäddsrum………

Efter ett litet kaos gav vi oss iväg för sightseeing i Abisko. En tur upp på Njulla var ett absolut måste. Framme vid linbanan uppkom frågan om den var säker, vilket jag glatt svarade ja på. Skulle bara vetat att en person skulle dö där tre veckor senare…. Vi fick en gungig men fin uppresa. Och sen blev det fotografering av lapporten från alla håll o kanter. Vädret var med oss fast det blåste lite kallt. Detta gjorde att kaffet i kaffestugan smakade extra gott. Så gott att vi glömde tiden och kom iväg lite för sent mot vår jakt på Njullatoppen. Tyvärr fick vi avbryta när det var en bit kvar, efterson vi inte ville missa sista liftnedfarten. På tillbakavägen till fjällstationen tog vi en omväg genom Abisko Canyon och njöt av vad de starka naturkrafterna åstadkommit. Tillbaka på stationen lyckades vi muta en kille att köra oss fram till Tornehamn, så vi skulle spara in drygt 15 km första vandringsdagen. På kvällen avnjöt vi den sista civiliserade måltiden på länge. Grillad Flintastek med potatissallad och rött vin.

Samtidigt sken solen från en klarblå himmel, vilket såg mycket förtroendeingivande ut…..

12 juli:

Vaknade klockan 0500 av att regnet smattrade mot rutan, och då ville jag helst dra täcket över huvudet och stänga av väckarklockan. Men så blev det inte, utan när den obarmhärtiga signalen talade om att nu var det dags att gå upp var det bara att slänga sig ner från överslafen, fortfarande ackompagnerad av regnsmattret. Så på utsatt tid stod det tappra gänget samlat utanför entrén i väntan på vår svarttaxi. Ju längre han körde ju mer tacksamma blev vi över att inte behöva gå den här transportdelen. I hällande ösregn släppte han av oss vid vägkanten, och jag är helt säker på att han skakade på huvudet och idiotförklarade oss. Efter bara en liten stund hade vi hittat våra platser i ledet. Linnéa ,”Geten”, tog täten tillsammans med Katarina ,”Älgen”. Medan Lisbeth ”Haren” intog en trygg plats i mitten. Min plats med den stolta, för dagen genomblöta, flaggan blev som kökarl med Lena framför mig.

Den första etappen fram till raststugan Pålsmostugan var stenig och gick mycket i skog. Inte alltför roligt, var var fjället? Men det var verkligen skönt att få komma in i värmen i stugan. Jag slängde mig på kaminen och lyckades efter mycket pustande och svärande få igång en brasa. Snart puttrade det i alla stormköken och vi var helt överens om att vi hade det förbaskat bra. Ännu bättre blev det när vi lämnade stugan och det hade slutat regna. Av med sparkbyxor och regnjacka!

Efter ett par timmar kom vi fram till Norgegränsen, och den var mycket väl utmärkt med ett stort gult stenröse. Här kom givetvis kamerorna fram och det blev en skön paus. Med mina falkögon som är vana att spana efter fjällstugor, upptäckte jag snart den hägrande norska stugan. Det var bara det att den var en bra bit bort och på en betydligt högre höjd än vad vi befann oss. Eftermiddagen skulle bli svettig! Och det blev den. Inte bara beroende på den ganska kraftiga stigningen, utan kanske främst för att solen nu bestämt sig för att stråla på ordentligt. Tur det fanns gott om bäckar med friskt härligt vatten i.

Vi kom fram till Lappjordshytta vid 16-tiden, och då var det bara att hala upp nyckeln och låsa upp. Jag blev verkligen positivt överraskad över statusen på de norska obemannade stugorna. De var mycket bättre och mer välutrustade än STFs. Jag kostade på mig lyxen av ett dopp i en iskall bäck ivrigt påhejad av 1000 myggor. Det var inte bara kylan som fick mig att snabbt ansluta till de övriga…. Inne i stugan stod campariglasen framme och det var bara att slänga sig i soffan och skåla över första dagen. Till kvällsmat blev det pasta för de flesta av oss och sen blev det skovård. Jag hade läst om att ett litet vad väntade oss nästa dag…….. Med tanke på den långa sträckan nästa dag, 25 km, beordrade jag klart för avmarsch redan kl 0530. Detta innebar att det blev en tidig kväll för de flesta av oss.

13 juli:

Nu blev vi inte klara att gå till kl 0530, men bara 25 min sena, gav vi oss iväg. Och nu var det minsann ingen sol som strålade från en klarblå himmel inte. Nej regnet föll från en askgrå himmel och det var ca 7 grader. Inget höjdarväder med andra ord! Etappen började med att vi fortsatte brant uppför. Det var en otroligt seg backe och vi var snart genomblöta ( inifrån). Redan nu var det uppenbart att det här skulle bli en låång och tuff dag innan vi skulle vara framme i Innset. När vi äntligen kom upp på Tornevassila hade vi svårt att se markeringar och rösen. Vi fick stå och kisa och gå efter konturerna efter vad som kunde vara nästa röse. Här kom kompassen fram, och efter en liten stund kom mina första tankar på att beordra helt om marsch, tillbaka till säkerheten i Lappjord. Men vi tog oss fram, och efter att ha forcerat Ganesbaktiérs snöfält avtog dimman något ( eller om det var vi som kom ner på lägre höjd och ur molnen). Eftersom vi var blöta av svett började det nu bli lite kyligt och jag gissade att vi alla frös lite. Men vi fick snart annat att tänka på för framför oss väntade en liten bäck som skulle forceras. Det var bara det att det inte var någon liten bäck längre……. Det forsade friskt och vattnet gick upp en bra bit på smalbenen. Givetvis blev de flesta av oss blöta om fötterna ( Tack MEINDL för era långskaftade kängor!) vilklet inte precis höjde kroppstemperaturen. En liten bit till sa jag, sen blir det torra kläder och lunch. Nu visade det sig vara dagens största lögn. Framför oss hade vi en vilt forsande Rik´sujåkka ( det var inte detta som var vadstället, utan detta var bara en enkel vattenövergång…) och tankar på att vi inte skulle komma längre började dyka upp i mitt huvud. Vi tillbringade en dryg timme med att vandra längs kanten för att hitta ett bra vadställe. Till slut bestämde jag mig för att nu får det vara färdigvelat. Antingen går det eller så går det inte. Jag valde ett ställe nedanför ett snöfält där det inte såg så djupt ut. Att ta av sig byxor och kängor och ta på ett par små badtofflor var ingen höjdare. Inte blev det bättre när man placerade sina små nakna fötter i det svinkalla vattnet samtidigt som regnet öste ner. Det gick bra, strömmen var inte alltför kraftig och vattnet gick aldrig över mina knän. Kallt men helt överkomligt! De andra tvekade fortfarande vilket gjorde att jag höll på att frysa ihjäl på min sida jåkken. Bäst att vara beredd att hoppa i om någon skulle haverera under övergången!. Till slut fattade Lena mod och tog sig över, och då hängde resten på. Alla kom över utan incidenter. Trots torra kläder var det svårt att få upp värmen Sen fortsatte en blöt vandring, och nu lockade det verkligen inte att göra halt för att laga mat. Vi beslöt att fortsätta och endast stoppa lite nödproviant i munnen. Pga. regnet var det svårt att följa med på kartan, men plötsligt dök det upp en sameby på avstånd. Fast Lisbeth hävdade i det längsta att det var stenar…På kartan fanns det ingen sådan utsatt så det var lite förvirrande. Men vi fick ut så mycket av kartan att vi snart närmade oss det verkliga vadet. Detta gjorde att vi beslöt oss för att trots allt se till att få lite varmt i oss. Ett kök togs fram och sen blev det varma koppen med silverte och kaffe. Förlåt Lisbeth jag glömde nästan dina uppiggande droppar i kåsan. Det smakade mums. Stärkta gav vi oss iväg och när vi kom fram till jåkken var det inga större problem med att ta sig över. Vi började få in en vana på att ta av kängorna och byxorna, och ägna oss åt fotbad.

Pga att jag fick lite strul med min ryggsäck kom Lisbeth och jag lite på efterkälken efter ett tag. När vi kom ikapp de andra möttes vi av orden –”Nu är det kört, vi kommer aldrig över”. Det visade sig att vi NU var framme vid det lilla vadstället. Det var heller ingen jåkk, utan en vilt forsande älv, Salvasjåkka . Ja inte en älv utan två eftersom Lairivaggijåkka anslöt från bergen på den högra sidan. Leden ledde ut på en landtunga där älvarna möttes. Det såg onekligen mörkt ut. Dags att be till högre makter om ett större mirakel…Återigen en längre promenad fram och tillbaks på kanten och mycket velande. Till slut bestämmer jag mig för att pröva där det såg grundast ut. Av med kängor……… men efter att ha gått ut ca 5 meter i älven beslutar jag mig för att vända. Inte bara att återvända till stranden, vi måste gå tillbaka de 18 km till Lappjordshytta. Det skulle vara alldeles för farligt att vada över älven.( tanken att stå inför Nygrens hårda blick och förklara att jag tappat bort någon i en virvlande älv lockade inte. Här skulle inte fem minuters skäll räckt!) Jag sa att vi drar oss tillbaka ,och följer älven upp mot samebyn. Men hittar vi ett bra ställe gör vi ett nytt försök att gå över. Detta innebär att jag och Linnéa , som även hon hunnit ta av sig, vandrade vidare iklädda regnjacka med luva, kalsonger och badtofflor. Tur ingen tänkte på att ta ett kort av kaptenen! Efter en stund började det bli kallt, så vi gjorde halt för att ta på oss åtminstone regnbyxorna. Då hojtar plötsligt Lisbeth till :

- jag ser en karl, och han har en bil!!!!!!! Min första tanke var att nu har hon fått nog och fått en psykisk kollaps. Men när både hon och Lena börjar springa uppför kullen höjer jag blicken. Och där står en karl , en livs levande same med hund och fyrhjuling. Lisbeth och Lena frågar om hjälp dvs. bästa stället att ta sig över och får till svar att följa hjulspåren , och honom. När Linnéa och jag fått på oss byxorna ordentligt ( tur han inte kom en minut tidigare för då hade han nog inte vågat stanna!) och följt spåren möts vi av en härlig och komisk syn. Mitt ute i den forsande älven sitter Lisbeth på fyrhjulingen medan han försöker köra över. Det gick bra, och snart befinner vi oss alla på andra sidan. Undrens tid är inte förbi. Någon måste ha hört min bön om ett under .Vi samlar raskt in 100Nkr från oss var och ger vår räddare i nöden. Det visar sig att trots att vi är i Norge så är samen svensk - Stig Akkas. När han ser att jag börjar klä på mig lite vettigare kläder än regnbyxor och badtofflor ( undrar vad han egentligen tänkte..nybörjarturister..) och resultatet blir en svensk militäruniform frågar han vad vi är för några. Samer är försvarsvänliga så uniformen löste upp många knutar och vi hade en riktigt trevlig pratstund. Efter vårt lilla samtal erbjöd han sig att ta lite ryggsäckar på fyrhjulingen och köra ner dem till Altevann. Fast han kunde inte ta alla, så chefen får bära sin själv sa han med ett leende. Nu drabbades stackars Katarina av samma öde, hennes fick inte plats. Så vi två stapplade fram med vår oerhörda börda på ryggen, medan övriga flög fram. Men de blev snart stoppade av nästa lilla bäck. Nytt vad, fast nu var det bara Katarina som orkade ta av sig. Så småningom gick Lisbeth och Linnéa i förväg för att försöka få tag i vår hyresvärd ”Tysken” som skulle komma och hämta oss. Problemet var bara att telefonerna låg i resp. ryggsäck som Stig Akkas redan kört hem till Tysken. Men genom att desperat slänga sig på två andra vandrare fick de låna deras telefoner, så när vi andra kommer fram till parkeringen är han där. Gissa om det var skönt att få sätta sig i en varm skön minibuss. Ännu skönare var det att få hoppa in i en dusch och en het, vedeldad bastu. Då kände man att livsandarna återvände. Efter  en lång dag, vi höll på i 15,5 timmar, smakade pastan underbart och den avnjöts med de sista dropparna vin som Lisbeth burit på. Träffade även vår räddande ängel Akkas, som sa att han aldrig hört om några som gått Nordkalottleden utan tält. Han ville vi skulle skicka ett kort när(om) vi kom fram till Kilpisjärvi. GOD NATT!!!!

14 juli.

När vi tittade ut idag möttes vi av solsken och en härlig vy upp mot bergen varifrån vi kom igår. Ute på gårdsplanen hittade vi en kär kompis – fyrhjulingen. Det var ett absolut måste med en gruppbild vid den! Dagen fortsatte med positiva inslag, vi fick skjuts av våra hyresvärdar så långt det bara gick mot nästa stuga – Gaskasstugan. Det innebar att vi endast behövde gå 11 km den dagen. Skönt.! Etappen gick mestadels i träskmarker. Nåja hade det inte regnat så mycket hade det varit en kanonfin sträcka i lite skog och lite fjällhedar. Det jobbiga var alla myggen som gjorde oss sällskap så fort vi rastade. Vi hittade en hyfsat myggfri lunchplats med en vidunderlig utsikt över Altevannet. När vi började gå igen visade det sig att vi inte behövde gå särskilt länge. Efter 45 minuter var vi framme vid Gaskasstugan. Detta var ännu en positiv upplevelse. En kanonfin, nästan ny stuga, som bara stod och väntade på oss! Snabbt hissades den norska flaggan tillsammans med vår plutonflagga( som var snyggare). Här fick linnéa Lisbeth och Katarina för sig att de skulle bada samtidigt som de hämtade vatten, men de återvände snabbt, och då förklädda till muslimer. Kvällen avslutades med att det åter började regna.

15 juli:

Vi vaknade till ett  välkänt ljud, regn som slog mot fönstret. Som tur var skulle vi endast gå 20 km så det skulle väl inte bli så farligt. Men dagens etapp innebar att vi först skulle klättra upp till Coalbmoaiv och sen följa högfjällsplatån Jerdni. Vi skulle alltså höghöjdsträna på 1100m höjd. Detta skulle vara den vackraste högfjällsetappen i hela Troms Turlag.

Det började som sagt var uppför, och snart var vi genomblöta av svett. Varför kan försvaret inte skaffa regnkläder som andas???????!!!!!!???? Regnet tilltog alltmer vilket gjorde att humöret sjönk hos några av oss. Lena gjorde en tjusig vurpa, men lyckades med skärmmössans hjälp parera de värsta stenarna. Väl uppe på platån såg vi inte särskilt mycket. Mitt försök till guidning av vad som fanns runt om oss föll platt till marken. Ingen var intresserad av vad de kunde ha sett. Eftersom vi nu befann oss på över 1000 m höjd var terrängen givetvis blockterräng. Regnet gjorde dessutom stenarna lite hala så det gällde att sätta ner fötterna rätt. Geten och Älgen frös och ville gå på fortare vilket jag så småningom beviljade.

Så småningom upphörde regnet och solen letade sig fram och vi fick en underbar eftermiddag. Nu sluttade det härligt nerför och vi hittade en kanonplats där vi satte oss och fika en stund. Snart passerade vi Divdalens nasjonalparks gräns och då såg vi även dagens slutetapp – Vuomastugan. Och denna gången låg stugan nedanför oss! Men vi hann få en ordentlig regnskur över oss innan vi hann dit. När Lena och jag anlände till stugan möttes vi av en härlig syn. Lisbeth står och ”Tjingtjongar” med en Vuomajavri och snötäckta bergstoppar som inramning. Tänk om man haft en kamera med ett superobjektiv som kunnat fånga upp allt!

Inne i den varma stugan väntade en härlig brasa i kaminen och de genomblöta kläderna torkade snabbt. Efter middagen väntade massage. Bort från köksbordet åkte koppar o fat och en efter en blev knådade av en hårdhänt kapten. Men det var nog inte så farligt, för alla var nöjda och tyckte att det var skönt efteråt. Till kvällskaffet blev det rena lyxkakorna. I ”kvarlämnatskåpet” hade vi hittat chokladkräm, och det smakade mums när man kladdade ut det på Mariekex. När övriga lagt sig studerade jag kartan och kom fram till att nästa etapp verkade vara behaglig, en ren transportsträcka. Det var endast de avslutande 4 km uppför som verkade jobbiga.

 Det var riktigt skönt att krypa ner under de tjocka varma norska duntäckena och slippa lyssna på smattrande regndroppar( efter en stund blev det visserligen väl varmt men det var skönt en stund)

16 juli.

Solen sken och göken gol i högan sky när vi vaknade.  Lena och jag lämnade städningen åt de andra och gick i förväg. Nu tjänade vi inte så mycket på det, eftersom den förvirrade kaptenen upptäckte att plånboken var borta och måste återvända till stugan. Efter en stunds allt mer desperat letande hittade jag den äntligen mellan madrassen och väggen. Klant!

Vägen var lättgången och lättorienterad, så hade det inte varit för myggen så hade det varit en kanonvandring. Vi följde Anjavasselva hela första milen, och när vi kom fram till Vuomajåkka beslöt vi oss för att äta lunch Vi kontrollerade dock först att det fanns en bro över jåkken och det gjorde det. Efter lunchen blev det en stunds vila under jackor och myggnät innan flygfäna tvingade oss vidare. De sista 8 kilometrarna fick Geten, Älgen och Haren gå i förväg med order om att ha tänt en skön brasa tills vi kom. Resten av vägen var precis så fin som kartan utvisade. Men mitt i idyllen dök en skylt upp och gav oss en valmöjlighet. Gå rakt upp till Divdalsstugan = 4 km, men då måste Divdalselva vadas. Eller gå en omväg på 2 km ,och gå över älven på en bro. Med tanke på våra vadbedrifter innan valde vi alla den lilla omvägen. De sista kilometrarna upp till stugan var grymma! Det gick bara uppför och uppför samtidigt som solen gassade, och det kändes som om vi aldrig skulle komma upp. Men det gjorde vi, och vi fick bästa möjliga mottagande. En kopp varmt kaffe direkt i handen kändes bra. Bra tajmat ni andra tre!!!(?)  Här höll Katarina på att öppna sin Treriksrösflaska. men stoppades. Stugorna låg verkligen fint på Jiertasabmi med en härlig utsikt över vidderna.

Innan middagen blev det stortvätt. Vatten hämtades och kokades och snart hängde det tröjor, strumpor, trosor och BH överallt.

Efter ett uppfriskande dopp i den allt annat än varma bäcken smakade middagspastan gott. Och till efterrätt överraskade jag med lite chokladpudding. Det var bara grädden som fattades. Men den här belöningen var vi värda!

På kvällen dök tillsyningsmännen upp och underhöll oss en stund. De kom dessutom med vägtips inför sista etappen mot Pältsastugan. Tyvärr var vi tvungna att tacka nej till deras inbjudan om trevlig samvaro över ett par flaskor vin. Nästa dags etapp var nog inte att leka med. Efter lite knådande av hårda muskler och healing var det riktigt skönt att sträcka ut sin ganska trötta kropp och dra det norska duntäcket över huvudet.

17 juli:

Väckning redan klockan 0415,eftersom jag ville komma iväg senast 0530 då vi hade 28 km framför oss till Daertehytta. Efter en stärkande frukost gav Lena och jag oss iväg kl 0645. Vädret var bästa tänkbara – en blå himmel och solen som sken över fjällen. Kanske lite kyligt denna tidiga stund på dagen, men med tanke på den härliga uppförsbacke vi hade framför oss direkt, var det bara skönt. Dagen inleddes som sagt var med en uppförsbacke genom först en aväten björk”skog” ( björkmätarlarverna skövlade hela fjällvärlden i somras) och efter trädgränsen vidare uppför. Svettigt, men utsikten som mötte oss var väl värd mödan. Här blev det givetvis lite fotografering, och vi skymtade de andra tre som nu lämnade stugan.

Nu väntade en härlig vandring på fina fjällhedar. Mjukt och skönt att vandra på som omväxling. Vi passerade mellan fjälltopparna ”Stora- och Lilla hjärtat” ,och sen var vi tillbaka på det steniga underlaget. Men vilken utsikt det var på andra sidan dalen. Hela Skaktervaggi låg framför oss med milsvidd sikt. Hade inte etappen varit så lång hade vi nog stannat här en bra stund och bara njutit. Men nu började det komma moln på himlen och det började blåsa. Mentalt hade vi nog alla börjat förbereda oss på det lilla vadet vi nu hade framför oss. När vi kom fram till vadstället över Skakterdalselva såg det inte särskilt svårt ut. Älven var visserligen bred, men det var inget forsande vatten. Av med kängor och byxor och på med de nu så flitigt använda badtofflorna / gympadojjorna. Den här gången gick vi militäriskt uppradade på en kolonn. Men det visade sig snart att det inte var så lätt. Vattnet blev djupt, och framförallt bestod problemet av att älvbotten bestod av runda stenar som rullade under fötterna på oss. Flera gånger fick jag ändra riktning för att undvika de alltför stora djupen. När jag kommit upp på ett par stenar och bara hade två meter kvar till fast mark hör jag ett desperat rop från Lena som valde fel väg förbi en stor sten. Plask! Och där låg hon och flöt. Min första tanke var att slänga av ryggsäcken och dyka i, men eftersom hon inte kunde driva iväg pga ett par stenar så valde jag att hoppa i land och klä av mig lite mer kläder innan jag hoppade i. Endast iklädd kungens kalsonger sam jag ut till Lena och tillsammans med Lisbeth, som stod stadigt på ett par stenar; lyckades vi få upp både Lena och ryggsäcken.  Men det var kallt! Nu gällde det att snabbt få upp värmen hos henne så Katarina och Lisbeth satte igång och koka vatten medan Linnéa började leta torra kläder. Men till sin och vår stora förvåning kunde hon konstatera att det mesta av innehållet i ryggsäcken var torrt.

Trots att det var lite uppför efter älven dröjde det länge tills åtminstone jag var varm igen. Lunchen åt vi nere vid två små sjöar och det smakade verkligen gott efter dagens äventyr. Därefter fortsatte vi att avverka både fjällhedar och fjälltoppar, ivrigt påhejade av en fjällvråk, innan vi äntligen kunde skymta Daertastugan i fjärran. Men nu blev det riktigt jobbigt! Det var många i vanliga fall ”små” bäckar som skulle passeras, och kängor och badtofflor bytte flitigt plats på fötterna. Det var nog bara jag som inte brydde mig om att byta utan litade fullt ut på mina superkängor. Inte blev det bättre av att det var småkuperat och stenigt. Här sattes uthålligheten och envisheten på prov, och här fick vi verkligen nytta av fysträningen på hemmaplan. När jag som siste man stapplade fram till stugan var klockan nästan halv åtta, och då var det otroligt skönt att sjunka ner på en stol framför brasan som Linnéa och Katarina tänt. Snacka om gott dagsverke!

I väntan på att pastan skulle koka upp bjöd Linnéa på salta kex med mjukost , och det smakade verkligen himmelskt gott. Kroppen bara skrek efter något salt! Det blev verkligen ingen sen kväll utan så fort middagsdisken var avklarad hägrade den mjuka och sköna sängen.

18 juli:

Återigen vaknade vi till en underbar dag. Solen sken och det var alldeles vindstilla. Eftersom vi bara skulle avverka 19 km idag hade jag beslutat om en liten ”sovmorgon”. Det var helt ok att stanna kvar i den sköna sängvärmen ända till kl 0600!  Klockan åtta var Lena och jag beredda att gå, och trots att det var vindstilla hade jag problem med flaggan som bara ville blåsa fram och lägga sig över ögonen. Men efter lite strul så hamnade flaggan på rätt sida. Dagen inleddes med en stilla stigning på en mjuk och skön fjällhed. Leden ledde upp i en gryta som var omringad av höga bergsväggar. Återvändsgränd eller? Men nej, uppför en av de branta väggarna fanns de röda färgduttarna som markerade leden, så det var bara att påbörja klättringen. När jag stack upp huvudet ovanför kanten möttes jag av en härlig syn. Ett stort vitt snöfält  och nedanför det en klarblå sjö. Som kronan på verket var det en enorm renflock på  nästan 1000 djur på andra sidan sjön. Här var man bara tvungen att göra halt, så Lena och jag satte oss för att vänta in de andra, och vi satt verkligen och njöt. Övriga gänget hade stannat och ägnat sig åt att leka med självutlösaren på kameran vid snöfältet, så vi fick vänta en bra stund. Och när de väl kommer ser de ut som en skock hippies. Nu var kaptenen tvungen att göra ett bastant ingripande och rätta till klädseln på slashasarna.!Det hade börjat skrika i kaffetarmen, så nu blev det fika, och det blev en lång fikapaus.  Sen gav vi oss iväg genom renskocken och uppför nästa fjällsida. Här möttes vi av en ordentlig blockterräng. Några av oss upplevde det som skönt att gå på medan andra kände stark motvilja. Vi hittade i alla fall ett enormt röse som vi döpte till julgranen. Lisbeth anträdde en ringdans runt röset och sen byggde vi på med mera sten. Därefter hade vi en lång nedförsbacke bland alla blocken innan vi kom ner till ett par sjöar där vi åt en något sen lunch. Med vår vanliga tur började det lagom till maten att blåsa och bli molnigt, ja rent av kallt! På med jackorna och sen vidare mot Rostahyttan. Men givetvis var vi tvungna att genomföra ytterligare ett par oplanerade vad över ”de små gemytliga fjällbäckarna”. När vi väl kom fram och såg stugorna ligga i dalen under oss lyckades vi gå fel. Först gick förtruppen fel och därefter lyckades Lena och jag göra om bedriften. Vi la säkert 45 minuter på att försöka hitta leden ner och undvika stupen. Väl tillbaka på leden började det regna vilket gjorde nedgången riktigt slirig. Det var verkligen skönt när vi kunde forcera Rostaelva ( på en bro!!!!!!) och var nästan framme. Utanför stugorna kryllade det av tält och alla stirrade förvånat på mig , en smutsig och blöt varelse med en svensk flagga smattrande från ryggsäcken. Invasion på gång eller…….?

I stugan hade de andra tänt en sprakande brasa, och Lisbeth berättade hur hon vässat lejonklorna och slängt ut alla tältarna från stugan. Bra rutit Lisbeth!!!! Det här var första stugan som vi inte var ensamma i, utan vi fick dela med en farmor med sonson från Österrike. Givetvis var detta den minsta av alla stugor vi avverkat!. Men i fjällen går allt bra, och snart fick vi oss en god middag. Det traditionella gästboksskrivandet föll som vanligt  på mig, som fick plita ner några rader. Denna sista kväll i Norge var några av oss ute och beundrade den maffiga och lite kusliga glaciären på sluttningen en bit från stugan. Gissa om finländarna som  tältade blängde surt på oss!! Jag hade för första gången under färden svårt att somna eftersom min överslaf lutade snett utåt / nedåt. Hade just varit snyggt att bryta ett ben genom att rulla ur sängen!

19 juli:

På morgonen hade regnet bytts mot en strålande sol, men molnen hängde och hotade i bakgrunden. Det kändes lite speciellt att ställa upp framför vägvisaren som det stod Pältsa på. Nu skulle vi vandra hem till Sverige igen, och snart skulle vandringen vara slut.

Vi hade bestämt oss för att inte följa det goda rådet om en fin ”genväg” som vi fick från våra vänner stugtillsynsmännen i Divdalshytta. Här skulle leden följas till punkt och pricka. Kanske var det så att övriga deltagare inte litade på kaptenens orienteringsförmåga?

De första kilometrarna var svettiga, dels pga. solen och främst för att det lutade svagt uppför. Men efter ca 5 km blev jag lite konfunderad och förvirrad. Leden ledde rakt uppför en liten, men hög, kulle, som absolut inte fanns på mina kartor…..  Men när vi väl kommit upp gick det upp ett liljeholmens för mig. Leden var ändrad, och vi stod nu på den av Divdalsgutterna rekommenderade höjden! En bit nedanför oss såg vi den raststuga de rekommenderat. Och nu vågade alla lita på min orientering, så vi lämnade leden ,som gick åt vänster ,och svängde snett höger med stugan som mål. Väl framme vid stugan hade vi en härlig fikapaus. Och det är bara att ge norrmännen ytterligare ett erkännande: Även deras nödstugor är betydligt bättre och fräschare än våra.Av med svettiga strumpor som fick torka på en provisorisk torkställning av våra käppar. Kaffe och ett Mariekex var ( matransoneringen hade börjat..)

Efter  fikat blev det en liten lektion i karta och kompass ,och sen fick Katarina och Linnéa pröva att leda kompassgången. Det gick riktigt bra, men kunde ha slutat med att vi hamnade i en liten sjö…… Helt slaviskt behöver man inte följa kompassnålen!!!!  Orienteringsövningen slutade i alla fall lyckligt med att vi på det av mig förutbestämda stället skulle komma fram till den korsande leden. Sen var det bara att följa de röda förgpluttarna igen.  Men givetvis ledde leden uppåt, och svetten bröt åter fram. Ungefär vid 12-tiden kom vi fram till riksgränsen. Men här var det inget pampigt stenröse utan endast en liten skylt, som dessutom stod på sned, med texten RIKSGRENS SVERIGE  på. Vi var ”hemma” igen!

Nu blev det dags för nya gruppkort och den stackats färdledaren fick springa livet ur sig i det blöta underlaget för att hinna fram innan självutlösaren tog kortet. Lisbeth roade sig kungligt för att få ett kort med kaptenen bärandes mössan bakvänt……

Efter fem minuters vandring efter gränspassagen hittade vi en fin håla som passade utmärkt till lunchrestaurang. Snart spred sig en doft av pasta med olika såser över fjällen. Det enda felet med matplatsen var att vi bara såg himlen ovanför oss, som var ganska blå, och inget av omgivande hotande moln. När jag stack upp huvudet var det bara att konstatera att det var kallt. Det hade börjat blåsa och blivit mulet- ordentligt grått på himlen. Och mycket riktigt hann vi inte särskilt långt innan de första dropparna från himlen anföll oss. På med våra kära följeslagare – regnkläderna- igen. Efter några kilometrar såg vi den ståtliga Pältsakedjan med sin  välkända spetsiga topp. Anblicken av den branta toppen fick de sista tankarna på en ev toppbestigning nästa dag att snabbt försvinna. Nu skymtade vi även en lite röd stuga, som vi trodde var STF Pältsa. Men att det var fel förstod vi när vi kommit upp på en ”sandbank” och såg stugan rakt nedanför oss. Men det tog en evig tid att komma dit. Som tur var fanns det en stor hängbro över Pältsajåkka, som forsade vilt under oss. Framme vid stugan träffade vi på stugvärden Ulla. Hon och jag stod ute och pratade i regnet  bland en miljon myggor, medan de andra sökte skydd i stugan. Nu bokade jag även in ett bastubad, för kosta vad det kosta ville, här skulle bastas!!!!  Fick nu reda på att den lilla röda stugan tillhörde försvaret, och att hon först trott att vi var på väg dit. Pältsastugan var av nyare modell, och vi valde att lägga beslag på tiobäddars rummet. Pältsa hade precis öppnat för säsongen så det var ganska rått inomhus. Det var bara för mig att slänga mig på kaminerna för att få upp värmande brasor, vilket lyckades ,så snart spred sig en skön värme. Ännu bättre blev det när bastun var uppvärmd och vi trängde in oss i den. Tänk att få ”duscha” med hjälp av tvättbaljor med varmt vatten i, och tvätta sig i varmt vatten, och dessutom kosta på sig ett varmt fotbad. Tack Lisbeth för fotsaltet

( eller vad det nu var), det kändes kanon!

Eftersom vi var ensamma i hela stugan lyckades vi övertala ”StugvärdsUlla” att bara betala för ett nattboende och en dagpenning. Men vid själva betalningen utbröt rena kaoset eftersom vi betalade med såväl svenska, som norska kronor samt Euro. Stackars Ulla fick inte till det, och med tanke på det kurssystem som STF använder sig av var det inte konstigt. En Euro var värd ca 6;20!!!! Gissa om det var skönt att krypa ner i sängen utan att ställa någon väckarklocka. För första gången skulle vi få en riktig sovmorgon!

20 – 21 juli:

Vi vaknade någon gång mellan 9 och 10, och det var verkligen skönt att få sova ut. Ännu skönare var det när vi tittade ut och möttes av dimma och blött regn, Efter frukosten kom Ulla och undrade om vi ville gå med och titta på Pältsajåkkas vattenfall. Självklart hängde vi på och det var verkligen värt den lilla promenaden i regnet. Ett mycket mäktigt vattenfall mötte oss, och självklart måste vi ta en gruppbild. Synd att vädret var så dåligt, för annars hade vi skymtat Pältsans topp ovanför fallet. Efter promenaden blev det vattenhämtning och vedhuggning. Två ganska jobbiga projekt. Det var ett antal hundra meter ner till vattenhämtningsplatsen, så det var ett tungt arbete att få upp de dyra dropparna. För att öka vattentillgången satte vi ut hinkar under alla stuprören, och de fylldes snabbt. Även vedhuggningen sög, eftersom det var stora jäkla stockar som först måste sågas innan de kunde huggas. Här hade jag behövt en motorsåg! Heja Norge som hade färdighuggen ved!!

Lunchen bestod av varma koppen och brödsmulor. Nu sög det verkligen i magen och matförråden var starkt sinande. Tur vi har sett på reklamen om hur man effektivt tömmer en Kalles kaviar tub. Synd bara att vi inte hade någon mangel!

Men vi lyckades nog suga ut de sista kaviarkornen ändå! Resten av eftermiddagen ägnade vi åt vykortsskrivning och vila. Men det drällde in genomblöta vandrare hela tiden, så vi fick snabbt överge våra sängar. Jag valde att sova på en bänk i köket. Även om vissa fina vandrare från Stockholm förfasade sig över hur man kunde ligga i ett kök, och dessutom hänga upp strumpor ovanför kaminen i ett kök. Gud vad äckligt!! Tur för dem att jag hade uniformen på och lyckades bita mig i läppen. Annars hade jag nog upplyst dem om vad en riktig fjälltur innebär, och att detta inte var något lyxhotell…..

Middagen åt vi vid sjutiden och nu gällde det att lassa in ordentligt med pasta. Energin skulle räcka hela natten och ta oss fram till Treriksröset.

Klockan 2100 gav vi oss av på den sista etappen ,och givetvis i hällregn och endast några få plusgrader.Etappen inleddes med en rejäl stigning uppför. Jobbigt, men det var ingen höjdare att stanna för myggen anföll direkt. Själv höll jag på att kvävas när en hel flock flög in i munnen samtidigt som jag tog ett djupt andetag! Fy farao, där var det nära att jag blev av med all pastan! Ju högre vi kom desto dimmigare blev det och snart fick vi åter börja spana in i dimman för att hitta nästa ledmarkering.  Snart var vi genomblöta, både av svett och från regnet som letade sig igenom regnkläderna, så vi blev snart nedkylda. Efter klädbyte bakom en stor sten kom de siste oanvända kläderna fram. Nu åkte även toppluvorna fram. För min del blev det kungens rånarluva, och den gav även ett gott skydd mot myggen. Det kändes varmt och skönt, och regnet verkade avta en smula.Men det var en häftig känsla att vara uppe och vandra mitt i natten, och att det fortfarande var ljust. Redan efter 5 timmar var vi framme vid en vägskylt som talade om att det bara var tre kilometer kvar till treriksröset. Dessutom var det en skön, lagom brant nerförsbacke så vi beräknade att vi skulle vara där inom en timma. Men tydligen hade vi inte tankat tillräckligt med pasta innan vi gick för det tog två timmar att gå dessa tre kilometrar!!!!  Och under den tiden hade regnet tilltagit, och dessutom hade det börjat blåsa. Precis det vädret vi alla hade drömt om när vi tänkt på Treriksröset…….

Men plötsligt såg vi en stor gul klump ute i vattnet – VI VAR FRAMME!!!!!

Jag var först ute på bryggan som ledde till röset. Vädrets makter hade gått hårt åt den, så slagsidan var markant. Men en trasig brygga stoppar ingen kapten som har målet inom räckhåll. Med ett befriat vrål –” Äntligen” kom jag ut till röset. De andra hängde snabbt på ( även om de avancerade lite mer försiktigt)och snart stod vi alla vid målet – TRERIKSRÖSET 158,1 mil från Smygehuk. Tyvärr blåste det så mycket så det gick inte att montera upp kameran på ryggsäcken, så det blev inget gruppkort där alla var med samtidigt. Men framme var vi ,och det kändes underbart. Lika underbart var det kanske inte att korka upp våra välkylda champagneflaskor. En iskall skål för Treriksröset, Sverige, Norge, Finland och framförallt för OSS!! Men det smakade bra. Katarina muttrade i och för sig att det hade varit godare om hon fått klämma sin flaska efter stigningen upp till Divdalshytta i strålande sol. ” Då hade det varit gott”! ( Lisbeth hade hindrat henne från att öppna den då). Vädrets makter tvingade oss att lämna röset alltför snabbt. Det omöjliga hade inträffat, det regnade nu ännu mer intensivt! Vägen till Koltaluokta var en välupptrampad väg, så de tre kilometrarna gick dessto snabbare. När Lena och jag kom fram till båtlänningen hade de andra flyttat in i ”indiantältet” som stod vid båtbryggan. Där fanns ingen ved och det var rått och kallt. Men alla andra var överlyckliga över att ha kommit bort från regnet. Nu regnade det ju bara in från hålet i tälttaket. Men jag insåg raskt att här kommer vi att frysa ordentligt om en stund, och mitt sjätte sinne sa mig att det borde finnas en nödstuga vid båtlänningen. Sagt och gjort, ut i regnet igen på stugjakt. Behövde dock inte leta särskilt länge för mitt spårsinne tog mig raskt raka vägen fram till en öppen stuga. Det var bara att hämta de andra och inreda och befästa  i stugan enligt konstens alla regler. Två kaminer fanns det, och gott om ved var det, med det var återigen stora hela halvstockar. Eftersom det inte fanns någon yxa , tog det en evinnerlig tid innan vi lyckades få till en brasa som inte slocknade med än gång. Tur att det var björkved med mycket näver!! Med en sprakande brasa i sovrummet avnjöt vi en värmande måltid i storstugan. De sista varma koppen och varmt kaffe. Vilken gudomlig måltid. Med torra( nåja halvfuktiga) kläder på oss , med varm vätska inombords och ett ihållande smatter på fönstret kändes det riktigt bra. En eldpostlista fixades snabbt till och Katarina fick första vakten. Vi andra tryckte ihop oss på golvet så gott det gick, och det dröjde inte länge innan vi sov sött.

Båten skulle inte komma förrän 1130, men redan 0930 fick Lisbeth syn på den. Snabbt ut för att kolla när han skulle köra. Vi andra startade en snabb packning och städning. Men Lisbeth kom snart tillbaka, och meddelade att allt var lugn. Avfärd 1130 gällde. Med ett gott skratt meddelade hon att båtföraren hade väntat på oss! ” Jasså ni är här nu!” Vi hann tom med en sista kopp värmande  kaffe innan vi äntrade båten.

Båtturen över till Kilpisjärvi tog ca 45 minuter. När vi kom fram till Kilpisjärvi vandrarcentrum slängder vi oss över butiken. Choklad, läsk, öl mm inhandlades raskt. Gud vad gott det var att få dricka en god finsk öl! Den var värd varenda euro! Nu hade vi två timmars bussresa framför oss innan vi var framme i Karesuando.

Karesuando, vilken liten håla! Vi hopade av bussen i regnet vid en bensinmack med taverna. Lite mer shopping och sen startade vi de sista två kilometrarna av vår vandring över till den svenska delen av Karesuando. Sandlövs stugby låg precis efter bron, och det var små gula stugor som var helt ok. Lisbeth gick för att fråga efter ett bra matställe, och kom tillbaka med familjens bilnycklar.

-” Vi får låna deras bil för att åka tillbaks till den finska macken” var det glada budskap hon kom med. På vägen över till Finland igen stannade vi till vid hemslöjdsaffären / turistbyrån. Här fick vi reda på att det regnat så mycket så att E10 spolats bort vid Abisko, liksom att det var regnkaos vid Kebne. Det var alltså inte som vi inbillat oss att det regnat extremt mycket det senaste dygnet!

Middagen bestående av renskav alt schnitzel smakade mums. Till detta en kall öl och livsandarna hade återvänt. På hemvägen stannade vi till för att bunkra upp mer öl/läsk och chips inför kvällen. Vi måste ju fira lite!

Det blev en skön och mysig kväll men klockan 11 hade nattens bravader tagit ut sin rätt och John Blund kallade på oss.

TACK SNÄLLA NI FÖR DEN FINA JÄGARPANNAN!!!

HAR REDAN ANVÄNT DEN MASSOR TILL GLÖGGVÄRMNING!!!

22 juli:

När vi slog upp ögonen klockan 0500 möttes vi av en strålande sol och fågelkvitter. Tänk om vi fått en sån här morgon vid Treriksröset! Frukost, städning och sen en skön promenad förbi kyrkan till busshållplatsen. När chauffören hoppade ur bussen inledde han med orden : -2 är det ni som gått från Abisko”?  (Ö)kända hos alla i  byn . Som sagt karesuando är en alldeles för liten håla!!

Efter en fin busstur genom det vackra landskapet till Kiruna gav vi oss upp till turistbyrån för att lämna in packningen. Därefter gav vi oss iväg till hemslöjdsaffären där diverse fina samefynd inhandlades. Sen blev det lunch på samma pizzeria som vi var på förra vintern .Det har nästan blivit lite av vårt stamställe.

Vi fick vänta på tåget som var försenat pga. raset vid Abisko, men vi hade det jätteskönt i det värmande solskenet på perrongen. Väl ombord korkade först Lena och sedan Katarina upp champagneflaskor . ”Skål för att jag överlevde” sa Lena som gjort den största kämpainsatsen av oss alla. När vi kom till boden var det dags att säga farväl till Linnéa.

23 juli:

Det var riktigt skönt när tåget rullade in på hemmastationen och det bara var att konstatera att nu var

NORDKALOTTEN TOUR 2004  SLUT!

En reseskildring sedd ur mina ögon och färgad av mina upplevelser.

Eva Järkenstedt                                          

Färdledare

Tillbaka till STARTSIDAN